Två och en halv timmar har gått sedan tåget lämnade Göteborgs central. Av någon anledning kände jag mig så organiserad som jag brukar. Kände och kände, jag var inte organiserad. Ett konstaterande!
Historien börja igår vid lunchtid. Jag gick till Apoteket för att handla det allra sista inför resan och växla till norska pengar. På Forex var det bara att går fram till luckan: 1500 svenska till norska, kontokortet fungerade inte i läsaren, fram med reservkontokortet som jag inte har koden till och därmed måste jag visa leg i form av mitt körkort. Den söta kassörskan tittar länge på det och säger sedan lugnt: Det här körkortet är inte giltigt, men du kan ju ta ut kontanter i bankomaten här intill.
Jäklars!!! Det nya körkortet ligger på posten , ja ja, Hemköp och väntar på att bli hämtat. Direkt efter jobbet hämtar jag avien, tar mig till Hemköp där expediten lugnt och vänligt säger till mig att det som jag skall hämta ut inte finns där utan på Posten på Ekelundsgatan. VA???
Mycket riktigt står det så på lappen, och på Ekelundsgatan har de öppet vardagar 8-10. Det är bara att ta sig dit imorgon bitti vilket jag gjorde imorse. Med två ryggsäckar, en fram och en bak, tar jag mig i raskt tempo till Ekelundsgatan och hämtar kortet. Puh!
På lunchen skriver jag ut hotell- och bilbokningarna och lägger dem prydligt bredvid ryggsäcken för dem skall jag packa ner vid datorn tillsammans med informationen om vad man kan göra i Lofoten området.
Kvart i fyra avgår bussen från jobbet till centralen och precis i det ögonblicket inser jag att jag glömde lägga ner alla papper i ryggsäcken. Klockan fyra skall jag träffa en kvinna vars biljetter till salsan i Västervik väninnan och jag köpt. Tåget går fem, alltså har jag en time att koppla upp mig mot internet och kopiera in informationen till datorn så är det löst. Puh! Igen!
Trodde jag. Jag betalade 60 kronor för en timme och fick min kod som INTE FUNGERADE. Det är tur att jag är en tålmodig person, fniss, och inte stressar upp mig i onödan. Det finns en lösning till varje problem. Just nu är lösningen att sätta sig på tåget. Har jag tur så finns det Internet ombord.
Ombord inser jag att jag kunde varit lycklig om det i alla fall hade funnits ström kupén. Jag kan inte ens ladda min MP4 utan måste gå till restaurangvagnen för att få hjälp med det.
En macka och en öl, det tycker jag att jag gjort mig förtjänt av.
Vad man nu än kan tycka om resans början, så är den i alla fall påbörjad. Jag har redan hunnit träffa några intressanta människor. Kupén delar jag med en tjej som kommer från Boden men bor i Luleå tillsammans med sin sambo där de båda studerar. Hon bor i slafen under mig. Över mig bor det en äldre, med betoning på äldre, kvinna som är på väg att gå en speciell sträcka av Kungsleden. En sträcka som hon sååå har längtat efter att gå. Hon kommer från Tyskland och bor där ungefär halva året. Andra halvan bor hon i Hjo.
I restaurangvagnen sitter jag nu bredvid två killar som är på väg någonstans för att titta på något motor-tjaffs men framför allt för att dricka öl. Jag försöker visa mig intresserad för motorsport men det enda de säger är –dricka öl. De jobbar på sin fjärde öl var nu. Jätte-goa killar! Väluppfostrade och justa men ute på äventyr.
Precis nu kom det fram en kvinna till mig och frågade:
¾ Skall du titta på Morden i Midsummer?
¾ Hmm…. Hur menar du, säger jag.
¾ Ja, har du inte så du kan titta på tv i den där, och pekar på min dator.
¾ Nja, om det hade funnit Internet ombord, men jag har andra filmer vi kan tita på om du vill, säger jag hjälpsamt.
Hon börjar fnittra, rodnar och börjar nervöst pilla sig i håret. Vi fnissar till och skils åt efter en klapp på axeln.
Mina trogna läsare kanske blir jättetrötta på mig när jag återigen skriver: det är så häftigt med resor. Mötet med andra människor är väldigt speciellt. Jag njuter.
